Besök vid OSCE i Wien 25-27 juli 2007
Deltagare: Från svenska OSSE-styrelsen: Olof Kleberg samt tre personer i ledningen för rollspelsgruppen (Model OSCE): Gabriel Bake, Kristina Lutz och Vathana Paramanathan;
Dessutom deltog Christer Daelander från Svenska baptiströrelsen, samt OSSE-styrelseledamoten Seppo Isotalo vars resa bekostades av Baptiströrelsen, eftersom han bistod Daelander i hans arbete för en fängslad baptistpastor i Azerbajdzjan.
Program
Programmet hade mycket effektivt planerats av Urban Gibson, som i sista stund tvangs lämna återbud och ersattes av Olof Kleberg.
Dag 1, 25 juli: ankomst till Wien, hotell Royal vid Stefansplatz, ca 18.30, därpå gemensam middag och diskussion om uppläggningen på uteserveringen MAK. /Temperatur under Wiendagarna ca 30 grader/.
Dag 2, 26 juli: Närvaro vid sista mötet för säsongen med OSCE:s Permanent Council, nära fem timmar.
Före mötet informerade Susanna Lööf, press officer vid OSCE-sekretariatet, om struktur och aktuella frågeställningar. Under lunchpausen informerade Stijn Schrotten om OSCE:s arbete i Kaukasus och Linda Kartawich om OSCE:s genderarbete.
Dag 3, 27 juli: Besök på Sveriges delegation vid OSCE, där förste ambassadsekreteraren Christian Kamill under ett par timmar gick igenom och diskuterade OSCE:s arbete.
Efter lunch träffades rollspelsgruppen och Olof Kleberg för diskussion om slutsatser av mötena i OSCE och planeringen av rollspelsarbetet i fortsättningen.
Avfärd från hotellet ca kl 16. Ankomst Arlanda ca 20.30.
PC, som består av de 56 deltagarländernas ambassadörer, träffas varje torsdag. Denna gång ovanligt många ärenden eftersom det var sista gången före sommaruppehållet.
Första punkt var anförande av Kazachstans informations- och kulturminister Yermukhamet Yertysbayev (med svensk stavning Jermuchamet Jertysbajev). Hans inlägg var ett led i Kazachstans strävan att bli ordförande i OSCE år 2009, en strävan som stöds av Ryssland med allierade och som mer eller mindre tydligt ifrågasatts av främst USA men också EU. Skälet har varit Kazachstans brister beträffande demokrati, mänskliga rättigheter och mediefrihet.
Yertysbayev hävdade att Kazachstan hade gjort stora framsteg när det gäller fria organisationer och oberoende medier, ”ett bevis på en demokratisk utveckling som är omöjlig att hejda”.
OSCE:s representant för mediers frihet, Miklos Haraszti, har bland annat kritiserat länder som saknar lagar om informationsfrihet (20 procent av OSCE-staterna), länder som inte bara straffbelägger statstjänstemän som avslöjar sekretessbelagt material utan även andra, som journalister, samt länder som inte skyddar journalisters källor (hälften av OSCE-staterna). Kazachstan tillhör den kritiserade gruppen i alla tre fallen. Därtill har Haraszti kritiserat ett statligt ingrepp mot en tevestation våren 2007.
Yertysbayev framhävde i sitt tal att hans regering planerade att liberalisera informationsområdet och lovade att följa OSCE:s rekommendationer. Detta skulle betyda att sanktioner mot journalister för påstådd ärekränkning av statstjänstemän skulle avskaffas.
OSCE:s representant för fria medier, Miklos Haraszti, sade i en kommentar vid sidan av mötet att han välkomnade reformplanerna. Några saker är helt nödvändiga att genomföra, menade han, bl a att ärekränkning av statstjänstemän avskaffas och att mångfalden på medieområdet, särskilt i teve, ökas.
På min fråga på den efterföljande presskonferensen hur Kazachstan påverkats av OSCE:s kritik och om hur staten avsåg att stärka mediefriheten svarade Yertysbayev att man tar hänsyn till Harasztis kritik. Han medgav att pressens oberoende ännu inte fungerade bra, att en del statstjänstemän och redaktörer inte riktigt förstått tankarna med pressfrihet men att utvecklingen går i frihetlig riktning och att ett ordförandeskap i OSCE skulle påskynda utvecklingen. Han påminde om att Kazachstan är en ung demokrati.
Han betonade också åter att politisk ärekränkning nu skulle avskaffas som brott. Större förbättringar på medieområdet skulle genomföras i september/oktober 2007, efter valet i augusti.
Frågan är om detta är tillräckligt för att övertyga kritiker om att Kazachstan har demokrati och mediefrihet – ett land där presidenten Nazarbajev har låtit utse sig till president på livstid.
Sakläget är att frågan om Kazachstans ordförandeskap bordlades vid ett möte i våras men måste beslutas senast vid ministermötet i Madrid i november.
Vid PC-mötet stödde Ryssland Kazachstans kandidatur och hävdade att landet var ”en fullt utvecklad demokrati”.
EU:s ordförandeland Portugal liksom USA betonade att det är bra att landet vill utveckla mediernas frihet men att det är konkreta resultat som räknas.
Frågan är laddad. USA håller emot om anser att Kazachstan ännu inte är moget. Inom EU delas den uppfattningen av Storbritannien, Tjeckien och några till. Andra är mer positiva, som Finland, och är troligen i majoritet. Sverige har sagt ett ”lamt nja” under regeringen Persson. Frågan avgörs nu efter en föredragning för Carl Bildt i september.
Antagligen slutar processen med att Kazachstan blir ordförandeland, trots uppenbara brister. Realpolitiken tvingar fram ett sådant beslut. Skulle Kazachstan inte väljas kan organisationens framtid äventyras. Ryssland och allierade är redan nu så kritiska att ett nej till Kazachstan skulle kunna leda till en brytning.
Mycket kommer dock att avgöras hur valet i Kazachstan den 16 augusti i år kommer att genomföras. Blir valen manipulerade, medierna styrda, obekväma partier, organisationer eller journalister stoppade, kommer reaktionen att bli hård från väststater. Kanske kan insikten att omvärlden har ögonen öppna för vad som sker i valet påverka genomförandet i positiv riktning.
Jag har uppehållit mig utförligt vid just denna fråga eftersom den dels visar bräckligheten i talet om demokrati, dels kan avgöra OSCE:s framtid.
Övriga ärenden på PC-mötet var en rapport från chefen för OSCE:s mission i Kosovo, Werner Wnendt. Tämligen harmlös med slutsatsen att det väsentliga var kontinuitet. Varpå det meddelades att Wnendt härmed skulle avgå som chef. Bristen på kontinuitet är ett av de stora problemen i omvärldens insatser i Kosovo!
Därtill kom också en kritisk rapport om Guantanamo av den franska parlamentsledamoten Anne-Marie Lizin. Hennes slutkrav var att Guantanamo måste stängas. USA gjorde lama invändningar.
En mindre skärmytsling om det ”presidentval” som hållits i den armeniska enklaven Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan hölls mellan detta lands ambassadör och Armeniens (som ockuperar västra Azerbajdzjan fram till Nagorno-Karabach).
Mycket tid gick åt för att avtacka tre ambassadörer som slutar i OSCE och för att dessa tre skulle få tacka för avtackningen.
Briefingarna under OSCE-dagarna klargjorde några grundläggande drag i OSCE.
Av de tre dimensionerna som OSCE ägnar sig åt är den politisk-militära den som är mest stabil och ger mest påtagliga resultat. Dit hör sådana överenskommelser som rätten för alla medlemsstater att efter förvarning flyga över andra länders luftrum med militärplan (Sky-avtalet) samt att göra militära inspektioner i varje medlemsland med ett dygns varsel. Sverige företog en sådan inspektion i Turkmenistan våren 2007.
Bråket kring CFE-avtalet tycks inte bedömas som särskilt allvarligt i OSCE-kretsar.
Den ekonomiska och sociala dimensionen lever tämligen undanskymt – det finns ju andra ekonomiska samarbetsorganisationer. Dock får miljöfrågorna ökad vikt.
Den mänskliga dimensionen har en egen underorganisation , ODIHR i Warszawa, mest känd för att den ordnar valövervakning i en rad länder. Detta är den mest kontroversiella dimensionen, ifrågasatt av Ryssland som vill att valövervakningarnas resultat ska beslutas i Permanent Council, inte av ODIHR-övervakarna själva. EU och USA motsätter sig detta.
Grupperingarna i OSCE är fyra. EU-gruppen med 27 stater, över hälften av OSCE-staterna, med hårt hållna krav på enhetlighet; Ryssland och allierade (Vitryssland, stan-länderna utom Turkmenistan, samt oftast Armenien); GUAM-länderna (Georgien, Ukraina, Azerbajdzjan och Moldavien) som lutar år EU i många frågor; samt ”like-minded”-gruppen (Schweiz, Norge, Island, Kanada och Lichtenstein), som inte kan inordnas men oftast ligger på EU-linjen.
USA är sin egen grupp, ofta med tydligt klarspråk.
EU som hämmas av att alltid behöva tala med en röst hamnar ofta i ganska svävande hållningar, minsta gemensamma nämnaren.
Som ovan sagts om Kazachstan har Ryssland på senare år blivit alltmer kritiskt till OSCE:s arbete. Särskilt är det aktiviteten på den mänskliga dimensionen, inkl valövervakningarna, som Ryssland ogillar. Å andra sidan är det just den delen av verksamheten som de västliga staterna sätter främst.
Här kan man ana ett problem med att USA vill skjuta fram positionerna medan EU svajar. De inom EU som är måna om fortsatt alleuropeiskt samarbete trots att alla demokratikrav inte uppfylls tycks ha svårt att få tydligt genomslag.